Nu har jag varit hemma från jobbet i en vecka med ont i halsen och trött i kroppen. Ingen feber och ingen torrhosta. Däremot svullen tunga och hals och pirr i läpparna. Mentalt håller jag på och klättrar på väggarna, kropsligt är jag helt slut. När jag gör något som verkar tämligen enkelt och vnligtvis tillhör vardagsrutiner rinner energin kvickt bort. Jag har inte tränat och inte lämnat huset under den här veckan. När jag har känt mig lite bättre har jag gått ut en stund i skogen här bakom huset och ”rört” mig lite. Med betoning på lite, men dagen efter är jag tröttare.

Varför känner jag mig då skyldig? Jag får ångest av att vara hemma sjuk och av att inte vara arbetsför. Varför? Jag känner mig inte berättigad till att vara sjuk, även om jag inte har valt det själv! Det är nästan så att det blir en dubbel sjukdom. Jag testade mig i förrgår för covid-19 och fått svar att testet var negativt, alltså ingen coronasmitta. Sköterskan berättade då för mig att jag var röd i halsen och jag kände det som ett kvitto på att jag inte var inbillningssjuk och att jag inte hittade på symptom som inte finns… Kan man kalla det för omvänd hypokondri? Ifall att det är allergin som har tilltagit så blev jag rekommenderad att ta dubbel dos av allergitabletterna. Det skadar ju inte att prova.

Hur är ni när ni är sjuka, accepterar ni eller blir ni mentalt stressade?