Igår kväll vaknade Nils och var ledsen. Till slut hulkade han fram ”mamma bäja”! Efter en stund plockade jag upp honom och gick runt med honom och vaggade honom i min famn. Allt eftersom han lugnade ner sig och borrade in sin näsa i mitt armveck, med ett stadigt tag om sin snuttefant och sin folkabuss, kände jag hur hans lilla kropp slappnade av mer och mer. Ögonen klippte. Då fylldes jag av en enorm känsla. Tänk att få vara mamma till den här lilla tvååringen. Att få vara hans trygghet där han får vara sig själv och agera sina känslor. Medan mitt hjärta svämmade över av kärlek tänkte jag att den här stunden ska jag aldrig glömma bort. En stund när han ligger avslappnad i mina armar och sakta börjar slumra in igen. En kväll, 14 juli 2019.