Det där med campingliv är verkligen min grej, och det tycks som att min son är lik sin mamma där! Han är den lilla sociala killen som drar till sig nya bekantskaper. Vi hann bara säga hej till grannarna så hade han charmat till sig en hemodlad gurka och ”pratat” med våra närmsta grannar bakom vagnen.

Men döm till min förvåning så kom INGEN fram och hjälpte mig när jag kom själv till campingen och skulle ratta in vagnen på vår plats. Kan man ana en förändring? Eller är det bara tillfälligt? Nu vet jag inte om jag ska vara nöjd eller besviken! Nöjd för att ingen tycker att det är värt att reagera på att man är tjej och kör med husvagn. Eller besviken för att ingen erbjuder sig att hjälpa till när man kommer själv med ett barn på höften och folk bara tittar på när man fixar med stödben och ström, allt med Nils i famnen.

Vi gör nu allt för att övertala Marcus att han också tycker att detta är livet. Marcus som inte alls förstår min förtjusning med campinglivet, jag som i vanliga fall gillar min personliga svär hemma där jag vill kunna gå i underkläderna om jag vill utan att bli påkommen. Tänk att kontraster kan komplettera en människa!

Är det fler än jag som tycker att det har varit riktigt varmt idag? Tillslut så tog vi oss till badplatsen här på campingen och badade och plaskade ordentligt för lite svalka. Nils tyckte att det var riktigt skönt att få kyla ner sig i det ljumna vattnet och fick inviga sin UV-dräkt, sina badskor och badglasögonen.

Har ni tagit ett svalkande fredagsdopp idag?