Jo, så är det! Här har vi sjukstuga. Ja, jag fick skälla på Marcus. Jag vet att han avskyr när jag gör det men ibland är det enda sättet att få honom att lyssna. Just nu handlade det om hans och, i det långa loppet, familjens hälsa. Han ska känna till vilka risker det är att gå till jobbet med feber och vad det kan leda till. Låter man dessutom aldrig kroppen att återhämta sig mellan varven så ligger man i riskzonen för både den ena och den andra sjukdomen. Jag tänker inte bara på hjärt- och kärlsjukdomar och den berömda väggen utan även på folk som faktiskt har fått kronisk ledvärk av att ständigt mala på trots feber och andra nedsättningar. Frågan är om det är värt att offra sin hälsa för jobbets skull? Vad är viktigast? Ställer man den frågan så svarar de flesta att familjen och hälsan är viktigast men så pressar man sin kropp ytterligare för att jobbet och arbetskamraterna inte ska bli lidande. För vems skull då? Inte blir jag sur på mina kollegor om de stannar hemma och är sjuka någon gång då och då! Skulle då mina kollegor bli arga på mig om jag stannar hemma och är sjuk? Jag skulle inte tro det. Inte heller skulle jobbet tacka mig för att jag pressade min kropp till det yttersta och sedan blev sjukskriven. Jag har aldrig hört någon långtidssjuksriven säga att chefen kom hem och gav mig ett stort tack för att jag har varit stark länge.

Jag såg hur jobbigt det var för Marcus att ringa och lämna återbud till möten han skulle på och att han eventuellt skulle vara orsaken till att framdriften i planeringen blir något sinkad. Men hellre det än att inte komma tillbaka alls säger jag! Som tröst plockade jag fram choklad till kaffet från min godisgömma.

Ta hand om er och glöm inte att ni bara har en kropp och en hälsa! Jobb finns det mängder av!