Vår fina lilla katt Pontiac har ju blivit lite åtsidosatt sedan Nils kom till världen. Han har sina små skavanker och har använt ett par av sina nio liv, men säga vad man vill! Han är så rar och gör ingenting när lilleman drar stora tussar ur pälsen. Oftast klappar han katten fint men ibland blir han lite hårdhänt. Istället för att göra väsen av sig, katten alltså, så ligger han kvar eller går undan. Han har insett att när Nils far runt i sin gåstol så är det bäst att bo i källaren. Där, i källaren, har han bott under större delen av vintern när det varit för kallt för den gamla kattherren att gå ut. Men nu, när snön är borta, har han hittat ut igen. Ligger i solen och gottar sig och klättrar i vedskjulet. Det känns som att han trivs bra här ute på landet där han kan jaga sork och klättra i träd. Den finfina pissen har varit vid min sida i 13 år nu och jag hoppas att han hänger i ett tag till! Trots att jag nu på senare år har fått veta att jag är allergisk mot katter så får han stanna kvar hos oss ”to the bitter end”. Man gör sig inte av med en kär familjemedlem.

Har ni eller har ni haft något husdjur som betytt mycket för er?